Tro det eller ej, men jag lever än

Yesyes, tänkte rycka upp mig ur denna håla som gjort att jag inte skrivit något på nästan ett halvår. Trots påtryckningar från håll och kanter har det varit lika stilla här som i en samlingslokal för moderater i Kina.

Liten snabb uppdatering:

• Revyns start klargjordes i förra inlägget. Revyns slut var för lika länge sen minus en och en halv månad. Otroligt rolig period detdär. och som det ser ut nu blir det mer, och det snart.
  
• Skolan går... vidare... sakta men långsamt. Exit, vår fantastiska slutproduktion, har äntligen (och lite väl sent) kommit igång på riktigt, och nästa vecka ägnar vi oss helhjärtat åt skapelsen som kommer ta oss till Broadway. Eller Huskvarna.
  
• Fars. Det är vad som står på schemat i övrigt. Blåst polis är vad jag ska spela, en roll som ligger mig lika varmt om hjärtat som en isbjörns förhållande till falukorv. Konfunderat, men ändå helt självklart när man tänker efter. Premiär i juni i Huskvarna. Kommer kanske ta mig till Broadway. Eller tillbaka till Jönköping. Eller Aneby. (se nästa punkt.)
• Aneby. Liten ort med 6500 invånare, tre pizzerior, en polsk släkt, Moneykillaz och "Anne-Bris, i Anebyyy". Känd från lokal-tv. Dessutom kommer två styck Allens och en styck lill-Larsson flytta in inom kort. Ladda upp skyddsrummen med ravioli och serietidningar, byn kommer aldrig mer bli densamma.
• Jag sover lite. För lite. Alldeles för lite, faktiskt. Mirakulöst nog tar jag mig upp på morgonen iallafall. Halvt död hasar jag mig till Per Brahes korridorer för att förtjäna mitt studiebidrag. Och sova bort svensklektionerna.
• Komodo är mina nya hjältar. End of story.
  

Så. Förhoppningsvis kommer mer pejlande snarast. Gör det inte det, så gör mer påtryckningar. Eller ge mig kakor. Jag gillar kakor, ost och lucia. Kom. Kom. Hitta din inre konga.